Fäbodarna med sina marker var förr en mycket viktig del av Hälsingegårdarnas ekonomi. Man använde sig inte bara av den inhägnademarken kring fäbodhusen, utan även skogsmarkerna runtom.

Skogsbetet stod för större delen av sommarens näring för djuren. Korna och getterna mjölkade som mest under sommaren och gick i sin till våren. Sommarens frodiga bete gav rikligt med färskmjölk, som fäbodjäntorna beredde till hållbara mjölkprodukter som kundesparas över vintern. En stor del av djurens vinterfoder utgjordes av hö från slåttermyrar, löv och mossa från skogen runt fäbodarna.

I skogsområdena som hör till Ovanåkers kommun i Hälsingland finns några av landets bäst bevarade fäbodmiljöer. Därför är Ovanåkers fäbodskog utsett som Riksintresseområde för kulturmiljövården. Bland dessa fäbodar har Våsbo valts ut som länets andra kulturreservat år 2008.

Våsbo fäbodar med bevarade byggnader, flora och fint skötta marker är en god representant för fäbodbruket i Hälsingland som det kunde te sig i slutet av 1800-talet.

Syftet med kulturreservatet Våsbo fäbodar är att bevara och utveckla de höga kulturhistoriska och biologiska värdena genom ett fortsatt varsamt brukande. En bidragande orsak till att just Våsbo valts ut har varit fäbodägarnas engagemang och deras vilja att värna miljön för framtiden.

Miljön vid Våsbo var en del av vardagslandskapet för 1800-talets hälsingebönder, men idag ser jordbruksekonomi och livsmedelshantering helt annorlunda ut. Våsbo kan fungera som ett bra pedagogiskt exempel på det sena 1800-talets fäbodmiljöer. Området skall vara öppet för besök och användas för inlevelse, lärande och vetenskap.

Den fina miljö som finns vid Våsbo fäbodar i form av flora, markslag och byggnader har skapats under en lång tid. Generationers brukare har tagit vid efter varandra i en lång kedja. Ännu vet vi inte när Våsbo fäbodställe började brukas och hur den första tidens användning såg ut. Förändringar har skett under tidens gång, markerna har ökats ut, byggnader flyttats och byggts om, arkanvändning och betesgång har förändrats. Det har diskuterats en hel del om hur, när och varför fäbodarna har uppstått. Frågorna har inget klart svar. Hur fäbodarna användes, vilka markslag och byggnadstyper som fanns, varierar i oändlighet över fäbodområdet och över tid. Jordbruket i Hälsingland, liksom på andra håll i norra Sverige, har länge varit inriktat på boskapsskötsel, kompletterat med olika bisysslor. Byarna har samlats i de bästa odlingslägena i dalgångarna och vid sjöarna. Större delen av marken i hembyn har brukats som åker eller svaljord (ett tidigt cirkulationsbruk med omväxlande lin, säd och gräsväxt). Betesmarken i utskogen har spelat en stor roll vid etableringen av fäbodarna, men ofta var även andra markslag lika viktiga.

Mesta delen av djurens vinterfoder har hämtats på ängsmarker utanför gårdens närmaste marker, vid fäbodar och på myrar i fäbodens omgivning. Så var det även för bönderna från Våsbos hemby Roteberg i Voxnans dalgång i Ovanåkers socken. Beräkningar från Roteberg vid mitten av 1800-talet visar, att mer än 75 % av gårdens areal bestod av ängsmarker, varav den större delen fanns utanför byn.

Byn Roteberg med sina bönder finns upptagna under Alfta tingslag i Hälsinglands äldsta skattelängd från 1542. Roteberg är redan då en stor by med 13 bönder. Till byn hörde också 2 ålkar och en kvarn. Fäbodar nämns inte, men de "skogedelar" som finns uppräknade efter bönderna, kan betyda fäbodar som hade ängsmark.